.

Denna novell handlar då om Clara Stoffhang, en vanlig tjej som är 17 år. En dag blir hon och hennes bror lämnade av deras föräldrar, då flyttar de till sin mormor som bor i Stratford. Just då är Justin Bieber hemma i staden, hans mormor bjuder över dem på middag en dag och då förändras allt. Nu får ni hänga med på en resa, där du får uppleva kärlek, svek, tårar, skratt, äkta vänskap och massa mera.

När vi fått beskedet ringde vi direkt till våran mormor, hon svarade med gråten i halsen. Hon hade fått exaxt samma besked, dom hade brutit kontaktet men hela familjen.

-Mormor, vi kan bo hos dig va? Sa jag nedstämt

-Självklart, packa väskorna så åker vi tillbaka om någon vecka och fixar med flytten. Det blir bra va? Sa hon.

-Toppen, vi sticker så fort vi kan. Kram.

-Ja, vi ses. Emelie är här också. Kram.

Jag sprang direkt upp till Emil som satt med tårar i ögonen. Jag gick fram och kramade om honom, han behövde allt stöd han kunde få, även fast han var 3 år äldre än mig.

-Du Emil, vi ska sticka till Mormor, vi tar tåget, det går om en timme. Börja packa. Sa jag snabbt.

-Okej, jag packar.

-Bra grabben. Jag fixar mackor sen, vi klarar det här.

Jag fortsatte in till mitt rum och tog fram min väska, det första som packades ner var min datorn, kamera och mitt skriv block. Sedan fortsatte jag med allt annat nödvändigt, byxor, tröjor, linnen, skor och bikini. Jag kollade mig om i rummet och fick gamla minnnen som litet barn. Jag visste att snart kommer vi lämna huset föralltid. Jag kollat mot min säng, där satt Ellis, min Giraff. Jag var tvungen att ta med den, så det blev överst i väskan. Klockan närmade sig nu fem, så det var en halvtimme kvar tills tåget gick. Jag rusade ner med min väska och tog ut smör, bröd och pålägg, och började göra 4 mackor.

-Emil, dags att sticka.

-Jag kommer.

Nu var det en riktigt jobbig stund,  låsa dörren. Jag tog upp nyckeln och vred om två varv, pulsen gick fort. Emil drog in mig i hans famn. Tårarna rann nerför mina kinder, inget skulle bli sig likt igen, fast visst det kanska skulle bli bättre.

Tågen rullade nu in på stationen, jag möttes av flera stycken människor som kommit hem ifrån jobbet. Vi gick på den tredje vagnen, vi tog och satte oss bredvid varandra. Jag drog fram min mobil och smsade ett snabbt sms till Jessica ''Du tjejen, det här kommer låta otroligt jag vet. Orkar inget längre, men mamma och pappa har lämnat oss, klippt alla band med släkten, så sticker till mormor nu. Så hörs vi senare, ringer dig. Puss älskar dig''

Jag fick snabbt ett svar ''Du skojar, idioter, man kan inte lämna någon som dig gumman. Finns om du vill snacka, det ska du alltid veta. Vi hörs, jag älskar dig med älsklingen min. Puss.''

Orden ekade i mitt huvud ''Man kan inte lämna någon som dig''. Jessica är och har alltid varit som min syster, när vi var 2 år träffades vi. Inte på dagis, utan i en lekpark, vi krockade när vi sprang mellan de olika ställningarna. Båda fick en rejäl smäll, fick åka in till sjukhuset tillsammans och där började våran historia. Leendet spred sig när jag tänker på våran minnen.

-Du Clara, vill du ha något att käka. Vi har bara åkt i en timme sedan vi lämnade Markham. Det är ju faktiskt 3 timmar kvar tills Stratford. Sa Emil.

-Jag har ju gjort mat till oss, men du kan köpa dricka. En cola zero, tack. Svarade jag.

Han gick iväg och jag började rota i min handväska efter mackorna. Jag dukade upp dom på bordet och lutade mig tillbaka i stolen och väntade på Emil.

Han kom tillbaka med två stora läskmuggar.

-Som önskat damen, sa han och båda började skratta.

-Tack käre bror. Svarade jag honom artigt.

Vi högg in på mackorna och dom smakade somvanligt helt okej, på min var det ost skinka och paprika.

Jag mumsade i mig hela och la mig ner i Emil's knä. Jag somnade kort efter det.

-Slut destination. Var vänliga att kliva av. Sa rösten.

Jag satte mig upp och gnuggade mig i ögonen, jag kollade ut och där ute såg jag Stratford, min riktiga hemstad.

Jag väckte även Emil och han tog sin väska och vi steg av tåget. En man med en skylt stod och väntade utanför.

''Stoffhang''.

-Er mormor har skickat mig. Sa han.

-Tack, sa Emil.

Vi följde efter mannen och steg sedan in i en svart taxi bil. Däcken började rulla och vi var nu påväg mot ett nytt kapitlet i våra liv.

---

Första kapitlet! Vad tyckte ni? Vad vill ni se mer?

Justin kommer komma jag lovar, haha! :D

Kram